Pinball (NES)

Format: NES
Utvecklare: Nintendo
Genre: Flipper
År: 1984
Återsläpp: Wii (Virtual Console)

Det finns många som dömer ut flipper som tv-spelgenre med den simpla motiveringen att det helt enkelt inte är flipper på riktigt. Varför ska man spela flipper på en skärm när man kan göra det i verkligheten? Och visst kan man hålla med om att flippersimulatorernas existens är svårare att försvara än till exempel spel som låter dig prova på att köra Formel 1, spela fotbolls-VM eller något annat som du med största sannolikhet inte kommer att få chansen att uppleva utanför tv-spelens fantasivärld.

Men samtidigt är det omöjligt att förneka att det virtuella flipperspelandet trots allt har sina fördelar. Speciellt om man är en halvtaskig flipperspelare med en lika halvtaskig ekonomi så finns det mycket pengar att spara på att tv-spelsflippra istället för att mata in tiokronor i en pengaslukande flipperautomat (om man nu skulle ha tillgång till en sådan). En annan potentiell fördel är att tv-spelsflipper inte är lika begränsade som fysiska flipperspel, utan egentligen kan vara hur verklighetstrotsande och spektakulära som helst, med spelutvecklarnas fantasi som enda begränsning.

Att kalla Nintendos flippersimulator Pinball för en spektakulär upplevelse vore dock något av en överdrift. Istället är det ett avskalat och enkelt flipperspel som utvecklarna på Nintendo knåpade ihop i mitten av 80-talet. Pinball består av ett enda flipperbräde uppdelat på två skärmar, och om kulan faller ner mellan flipprarna på den övre skärmen får du fortsätta på den undre. Flipperkulan uppför sig ungefär som man förväntar sig att en pixlad flipperkula ska göra, och även styrningen av flipprarna fungerar enligt förväntan. Spelmekaniken kan kort sammanfattas med det något tråkiga ordet ”funktionell”, men de enkla grundförutsättningarna leder allt som oftast till riktigt underhållande spelomgångar, speciellt om man tycker om att jaga poäng. Om man har någon fördel att vara en van flipperspelare har jag ingen aning om, men det råder inga tvivel om att Pinball är ett spel som vemsomhelst kan sätta sig ner och börja spela och som snabbt blir väldigt beroendeframkallande.

Inte heller grafik- eller ljudmässigt bjuds det på något extravagant, och man märker ganska snabbt att det här är ett av de allra tidigaste NES-spelen. Spelet bjuder på en audiovisuell upplevelse som vissa skulle kalla för tråkigt fantasilös, medan andra skulle kalla den för minimalistiskt charmig. Förutom intromelodin och några enstaka fanfarer under spelandets gång ljuder musiken med sin frånvaro, och man får för det mesta nöja sig med de sparsamma flipperljudeffekterna som bakgrundsljud. Utseendemässigt går spelet i ett gulligt tema med sina jonglerande sälar, dansande pingviner och nykläckta kycklingar.

Trots att Pinball alltså är förhållandevis ospektakulärt för att vara ett tv-spelsflipper innehåller det ändå några – eller rättare sagt två – överraskningar. Den första får man ta del av om man råkar hamna i hålet uppe till höger på den undre skärmen. Då slängs man nämligen in i ett bonusspel där Mario (vem annars?) gör ett cameouppträdande. Bonusspelet går ut på att rädda Pauline (från det första Donkey Kong-spelet), som sitter inspärrad i ett trångt utrymme längst upp på skärmen, genom att i bästa Breakout-stil få flipperkulan att studsa sönder golvet. Lyckas man med detta ramlar Pauline ner, Mario har återigen räddat dagen och man kan inkassera en saftig summa bonuspoäng. Dock får man anta att parets återförenande inte ledde till någon längre kärleksrelation, eftersom Mario senare i sin karriär skulle springa omkring i ett oändligt antal spel till olika konsoler för att försöka rädda en annan, för dagens spelare betydligt mer välkänd, nödställd dam.

Pinball bjuder på ytterligare en liten överraskning, som skulle vara svår att förverkliga i ett riktigt flipperspel. Om man når 100 000 poäng försvinner nämligen ens flipprar, vilket första gången leder till stor förvåning och en ännu större efterföljande panik. Dock visar det sig att flipprarna finns kvar, de har bara gått och blivit tillfälligt osynliga. Att spela flipper utan att kunna se sina flipprar är ungefär lika utmanande som det låter, och för de allra flesta slutar nog spelomgången av Pinball någon gång innan flipprarna hinner bli synliga igen vid 150 000 poäng.

Slutsats: Pinball erbjuder en solid, om än något sparsmakad, virtuell flipperupplevelse. Det är ett spel som är lätt att plocka upp, och för highscorefantasten är det riktigt underhållande att jaga poäng. Spelet blir dessutom snabbt beroendeframkallande, och när man sitter där och gång på gång får stirra in i game over-skärmen är man tacksam över att en ny spelomgång bara är ett knapptryck, och inte en tiokrona, iväg.