Dig Dug (arkad)

Format: Arkad
Utvecklare: Namco
Genre: Labyrint
År: 1982
Återsläpp: Playstation (Namco Museum Vol. 3), Gamecube, Playstation 2, Xbox och PC (Namco Museum 50th Anniversary), Playstation Portable (Namco Museum Battle Collection), Wii (Namco Museum Remix), Xbox 360 (Live Arcade)

När man ska diskutera vilket spel som egentligen var först inom en viss genre märker man ganska snabbt att det sällan finns något självklart svar. Det spel som hyllas av alla som ”genreskapande” verkar nämligen alltid ha hämtat inspiration från någon okänd föregångare som gör anspråk på titeln ”först i genren”, men som i sin tur verkar ha hämtat inspiration från ett ännu tidigare spel. Med tanke på detta är det alltså svårt att med säkerhet säga att Namco 1980 uppfann den populära arkadgenren labyrintspel med sin dundersuccé Pac-Man. Men det råder dock inga tvivel om att spelet i flera år framöver kom att fungera som en måttstock för hur ett riktigt bra spel inom genren skulle se ut.

Labyrintgenrens popularitet växte i arkadhallarna i början av 80-talet. Namco var därför inte sena med att utveckla idén vidare när de 1982 uppfann subgenren labyrintgrävarspel med sin arkadtitel Dig Dug (om detta nu verkligen var först). Att kunna gräva sina helt egna labyrinter var en revolutionerande utveckling av genren, då de tidigare spelens fasta ramar (manifesterade av de förprogrammerade labyrintväggarna) nu löstes upp och ersattes av total frihet.

Dig Dug går alltså ut på att gräva gångar genom spelets underjordiska enskärmsbanor, vilket går att göra i fyra olika riktningar. När man har grävt sig fram till och besegrat alla fiender förflyttas man till nästa bana, och så fortsätter spelet under ett oändligt antal banor. Som ni säkert förstår är det en väldigt enkel spelidé, men samtidigt är den ändå taktiskt krävande. Eftersom fienderna kan röra sig fritt över spelplanen och inte nödvändigtvis följer de grävda gångarna uppstår det nämligen ofta väldigt trängda situationer, och för att lyckas ta sig ur dessa krävs både strategiskt tänkande och reaktionssnabbhet. Och just att arbeta fram fungerande strategier för att lyckas besegra de olika banornas fiendeuppsättningar är den aspekt av Dig Dug som iallafall jag finner mest underhållande.

Dig Dug är framförallt ett väldigt charmigt spel. Små detaljer, som att bakgrundsmusiken bara spelar när huvudpersonen rör sig och den gulliga animationen när han springer fram genom sina egengrävda tunnlar, gör spelet väldigt lätt att tycka om. Att man besegrar fienderna genom att pumpa dem fulla med luft tills de sprängs eller genom att krossa dem under stora stenblock låter kanske makabert, men tack vare spelets sockersöta estetik är det, hur motsägelsefullt det än låter, bara gulligt.

Men det finns trots allt en del problem med Dig Dug, varav vissa är så stora att de är svåra att blunda för. Bland annat blir spelet i längden väldigt repetitivt, vilket hindrar det från att hålla i mer än kortare spelomgångar. Dessutom känns Dig Dug aningen långsamt och trögt för spelare som blivit bortskämda med Mr. Drillers fartfyllda grävande. Vidare blir spelet i sann arkadanda snabbt oerhört svårt, och eftersom man många gånger kan skylla missade liv på kontrollproblem är ”orättvist svårt” en formulering som ligger nära till hands.

Dig Dugs stora ursprungliga försäljningsargument – den revolutionerande frihetskänslan att kunna gräva sina egna labyrinter – känns nog inte lika banbrytande idag jämfört med i början av 80-talet. I en tid då frihetskänsla i ett spel definieras med ”att kunna göra precis vad man vill, när man vill, hur man vill och var man vill” måste man säga att Dig Dugs lilla spelplan och begränsade spelmekanik mer förmedlar en känsla av instängdhet än av frihet. Nu är detta långtifrån något stort problem. Många gånger är det ju bättre att banta ner både spelplansutrymmet och spelmekaniken för att istället fullhjärtat satsa på själva kärnan i en spelidé. Och eftersom Dig Dug bygger på en simpelt smart idé är spelet, trots en del problem, ändå ett underhållande exempel på vad subgenren labyrintgrävarspel har att erbjuda.

Slutsats: Det går inte att förneka att Dig Dug är ett trögt, svårt och enformigt spel. Men samtidigt är det svårt att motstå den lättillgängliga spelidén och det charmiga utförandet. Visst finns det bättre labyrintgrävarspel än så här, men Namco lyckas ändå väl demonstrera genrens potential med sitt Dig Dug.