Alex Kidd in Miracle World (SMS)

Format: Sega Master System
Utvecklare: Sega
Genre: Plattform
År: 1986
Återsläpp: Wii (Virtual Console)

2D-plattformsgenren har alltid stolt genererat spelvärldar som är lika färgsprakande som de är sliskigt övergulliga. Det verkar helt enkelt som att det krävs världar där gräset alltid är grönt, himlen alltid är blå och där söta små fantasidjur alltid kantrar ens väg för att ett spel överhuvudtaget ska få lov att kalla sig en äkta plattformare. Sega har med sina Sonic the Hedgehog-spel genom åren bidragit med sin beskärda del av pastellfärgade fantasilandskap med en färggladhet som nästan gör ont i ögonen. Men faktum är att företaget redan flera år tidigare hade påbörjat sin träning i att göra gulliga och färgrika plattformsspel med en huvudrollsinnehavare med maskotaspirationer. Jag talar om Segas 80-talsidol Alex Kidd, appojken som gör nästan vadsomhelst för att få tag på en hamburgare (alternativt en sjögräsinlindad risboll beroende på vilken version av spelet man fått tag på).

Det allra första Alex Kidd-spelet till Master System, Alex Kidd in Miracle World, gör verkligen ingen besviken när det gäller färggladhet och gullighet. Spelet utspelar sig nämligen i en nästan löjligt kulörrik och varm mirakelvärld som är totalt omöjlig att inte tycka om och som borde finnas på recept som antidepressivt läkemedel. Att fienderna dessutom är så söta att man hellre vill plocka upp och krama om dem än besegra dem bidrar ytterligare till att man ständigt spelar Alex Kidd in Miracle World med ett fånigt leende på läpparna. Eftersom spelet fanns inbyggt i den andra versionen av Sega Master System-konsolen kan man iallafall trösta sig med vetskapen om att massvis av andra spelare världen över också har suttit med exakt samma fåniga leende när de sprungit igenom den glädjebringande spelvärlden.

Variationen i Alex Kidd in Miracle World är minst sagt beundransvärd. Det märks verkligen att utvecklarna har ansträngt sig för att det aldrig ska kännas enformigt att avancera i äventyret. Förutom standardinslagen plattformshoppning och simning kan man nämligen flyga helikopter, ratta en motorbåt och till och med köra motorcykel. De flesta fordonen går att köpa i de affärer som finns utplacerade längs banorna, och det är ungefär lika barnsligt underhållande som det låter att plöja igenom en plattformsbana i full fart på en mc med hoppfunktion.

Men Alex Kidd in Miracle World sticker även ut på andra sätt än genom det rika utbudet på fortskaffningsmedel. Det jag tänker på är de något ökända bosstriderna. I mirakelvärlden besegrar man nämligen inte nödvändigtvis bossar genom att banka skiten ur dem som i alla andra spel som någonsin gjorts. Istället löser man eventuella dispyter med onda bossar genom en match i bäst av tre i den ärofyllda gamla sporten sten-sax-påse. Detta innebär i teorin att man har 50 procents chans att vinna varje bossfajt, men i praktiken är oddsen bättre än så eftersom bossarna alltid väljer alternativ efter ett förutbestämt mönster och det alltså bara gäller för spelaren att plugga in den rätta ordningsföljden för att segern ska vara i hamn. Trial-and-error på hög nivå alltså.

Förutom att bossfajterna kanske känns lite väl nyskapande för sitt eget bästa finns det egentligen inte så mycket negativt att säga om Alex Kidd in Miracle World. Möjligtvis känns kontrollen lite sladdrig innan man vänjer sig och spelets soundtrack hade mått bra av lite större variation i låtutbudet, men annars är det här ett imponerande genuint plattformsbygge. Spelet är lagom långt och lagom svårt och ska dessutom ha beröm för att våga introducera nya spelmoment som andra spelutvecklare inte ens hade vågat fundera på att stoppa ner i företagets förslagslåda.

Slutsats: Det är lätt att sammanfatta Alex Kidd in Miracle World med tre ord: färgglatt, gulligt och varierande. Detta är ett spel som är lätt att tycka om och som utspelar sig i en spelvärld som är omöjlig att inte älska. Alex Kidd försvann ljudlöst när en viss blå kaxig igelkott dök upp och stal hans plats i rampljuset i början av 90-talet, men den lilla appojkens debutspel kommer ändå alltid att kommas ihåg som den utmärkta plattformshögtidsstund som det är.