The Legend of Zelda (NES)

Format: NES
Utvecklare: Nintendo
Genre: Actionäventyr
År: 1986
Återsläpp: Gamecube (The Legend of Zelda: Collector’s Edition), Game Boy Advance (NES Classics), Wii (Virtual Console)

Det råder ingen tvekan om att The Legend of Zelda till NES var ett banbrytande spel när det släpptes i mitten av 80-talet. Det hyllades av de flesta och lyftes rekordsnabbt till skyarna som en självklar klassiker. Men mycket vatten har hunnit rinna under Hyrules broar sedan dess. Links första äventyr har hunnit få en lång rad av uppföljare, och Zelda-spelen har utvecklats till en av de populäraste tv-spelsserierna någonsin. Frågan är därför hur det första spelet i serien egentligen står sig som spelupplevelse idag, över tjugo år efter den ursprungliga releasen.

Och om man sätter sig ner med The Legend of Zelda till NES med syftet att få ett ärligt svar på denna fråga finner man snabbt att vissa aspekter av spelet har klarat av tidens nötande alldeles utmärkt, medan andra detaljer har åldrats med betydligt mindre värdighet. Om jag ska börja med det positiva är det framförallt spelets atmosfär och stämning som är lika lockande och förtrollande idag som när spelet var nytt. Den speciella stämningen uppstår direkt när man kastas in i den stora fantasyvärlden, den växer sedan i takt med att man finner nya föremål som ytterligare öppnar ens stora spelvärld och den släpper inte taget förrän man har spenderat ett otal timmar på att leta upp och besegra den onde Ganon.

Bakgrundsmusiken är en stor bidragande faktor till denna speciella atmosfär. Även om låtlistan är väldigt kort jämfört med senare delar i serien är melodierna otroligt stämningsfulla och perfekt skräddarsydda till de olika delarna av spelet. På listan över spelelement som fortfarande fungerar bra finns även spelets labyrinter. Dessa är mer actionbetonade än senare Zelda-spels mer pusselbaserade labyrinter, men framförallt är de lika smart designade och håller samma höga klass som man är van vid.

Den grafiska stilen i The Legend of Zelda har dock inte klarat av tidens gång lika bra som musiken och labyrintdesignen. Visserligen är landskapen varierande och charmigt designade, men det krävs lite väl mycket fantasi för att till exempel förställa sig att The Lost Woods verkligen är en mystiskt farlig skog. Och efter att ha spelat A Link to the Past till SNES saknar man de detaljerade omgivningarna och den självklara landskapsutformningen.

Man saknar även senare delars byar och städer om man sätter sig ner med The Legend of Zelda. Framförallt förstår man hur pass viktiga dessa är som en sorts central punkt i de stora äventyren och som en källa för användbara tips inför sitt fortsatta utforskande. Visst får man tips från Hyrules invånare även i The Legend of Zelda, men inte alls i lika stor utsträckning som man blivit van vid i senare spel.

Resultatet blir att man ofta sitter med väldigt få ledtrådar om hur man ska fortsätta sitt äventyr. Även om det aldrig blir lika illa som i till exempel det första Metroid-spelet är det nästan obligatoriskt att man någon gång under spelets gång blir tvungen att bränna buskar och spränga stenar på måfå i sina försök att finna nästa underjordiska labyrint. Detta förlänger visserligen spelets livslängd avsevärt men förtar samtidigt en hel del av spelglädjen. I senare delar av serien har utforskandet gjorts mycket mer logiskt och spelarvänligt, och om man går tillbaka till The Legend of Zelda efter att ha spelat till exempel Twilight Princess blir det väldigt uppenbart hur mycket Zelda-serien har utvecklats på denna punkt genom åren.

Slutdomen blir dock att The Legend of Zelda till NES än idag håller som ett stämningsfullt äventyr med timtal av underhållande speltid. Spelet kommer inte upp i samma klass som A Link to the Past (enligt mig seriens absoluta höjdpunkt), men det var ju också ett spel som finputsade allt som var bra med det första Zelda-spelet och sedan kompletterade med så många egna idéer att resultatet än idag känns häpnadsväckande. Men även om Links första äventyr framstår som ett något mindre talangfullt äldre syskon till detta SNES-mästerverk är det alltså ändå ett spel som fortfarande håller riktigt hög klass.

Slutsats: Ska man vara ärlig finns det vissa moment i The Legend of Zelda som känns ganska mossiga jämfört med vad man är van vid i Zelda-serien, och exempelvis fungerar utforskningen inte alls lika bra som i seriens bästa delar. Dock lockar stämningen och atmosfären fram en lika stor äventyrslust idag som när spelet var nytt, vilket är en stor anledning till att The Legend of Zelda fortfarande är ett äventyr som är värt att lägga ner många speltimmar på.