Ghostbusters (SMS)

Format: Sega Master System
Utvecklare: Sega (efter original av Activision)
Genre: Blandat (labyrint, racing och actionplattform)
År: 1987

När man som spelutvecklare får i uppdrag att göra ett spel baserat på en populär filmlicens verkar det vara alltför lätt att gå den bekväma vägen och säga: ”Fram med standardmallen! Vi ska tjäna massor med pengar på ett oinspirerat skjutspel!” Activision valde dock att gå en annan väg när de fick i uppdrag att göra spel av den omåttligt populära 80-talssuccén Ghostbusters. De siktade nämligen högre än den slätstrukna actionplattformare som hade varit det väntade valet och blandade istället en rad olika genrer för att på bästa sätt simulera filmens actionfyllda spökjakter. Segas konvertering av spelet till Master System är troget originalet och bjuder på samma imponerande genremix och oväntat varierande spelmekanik.

Ghostbusters går ut på att tjäna pengar på att driva den berömda spökbekämpningsfirman i titeln tills man har råd att ta sig till slutbossen Gozer. Först av allt måste man investera i ny utrustning till sin firma, vilket man gör i spelets affär som tillhandahåller allt från begagnade bilar och marshmallowdetektorer till spökparalyseringssystem och superspökdammsugare. Sedan väntar själva kampen mot stadens spöken, vilken är uppdelad i tre väldigt olika spellägen: en stadslabyrint med Pac-Man-perspektiv, ett fordonsläge med ovanifrånperspektiv och ett spökfångarläge med sidoperspektiv. Efter en lång rad av duster mot de lömska vålnaderna kan man till slut ta sig in i slutbossens byggnad. Spelet förvandlas då till en actionplattformare (utvecklarna kunde inte riktigt hålla fingrarna borta från genren ändå) där man ska klättra uppför en lång trappa samtidigt som man värjer sig mot attackerande spöken. Väl uppe på toppen byter spelet skepnad en sista gång då man på byggnadens tak får utkämpa slutstriden mot den onde Gozer sett från ett bakifrånperspektiv.

Spelupplägget kanske låter aningen komplicerat, och felet som många verkar göra när de spelar Ghostbusters är att inte riktigt sätta sig in i vad spelet går ut på. Resultatet blir då att man med största sannolikhet bara irrar omkring, utan att fatta ett dyft av vad det är som händer, tills man tröttnar och stänger av. Och på ett sätt är det lätt att förstå varför många ger upp Ghostbusters så snabbt. Man får nämligen väldigt begränsad vägledning av spelet om hur ens firma ska drivas på bästa sätt. Exempelvis finns det vissa föremål i spelets affär som är obligatoriska inköp för att man överhuvudtaget ska kunna fånga ett enda spöke, men vilka föremål det rör sig om får man väldigt lite ledtrådar om.

Men om man bara orkar sätta sig in i spelupplägget ordentligt och provar sig fram till de mest taktiska inköpen visar sig Ghostbusters faktiskt vara ett riktigt småroligt och framförallt skönt varierande spel. Och även om NES-versionen av spelet har blivit ökänt som en nästan sadistiskt frustrerande upplevelse (se bland annat Angry Videogame Nerds video om spelet), är Master System-versionen lyckligtvis skonad från en hel del av sin NES-kollegas bekymmer. Bland annat är bilsekvenserna mycket lättare och mindre frustrerande i Segas version av spelet, vilket också kan sägas om den sista byggnadens trappsekvens. Visst finns det irriterande inslag även i Master System-versionen, men dessa blir aldrig ett så pass stort problem att man känner något behov av att dissa spelet i en internetvideo.

Det finns i och för sig en liten detalj i Ghostbusters som kommer snubblande nära dissningsvideomaterial. Jag syftar på den nästan sinnessjukt enformiga bakgrundslåten. Genom hela spelet, oavsett vad det är som händer på skärmen, är det nämligen samma enerverande version av Ghostbusters-temat som spottas ut mot den stackars spelarens oskyldiga öron. Antingen måste spelets kompositör ha fått rekordlite utrymme av spelminnet till sin musik, eller också handlar det bara om den lataste spelmusikskompositören i historien. Turligt nog var de övriga i utvecklingsteamet inte lika lata, vilket gör Master System-versionen av Ghostbusters till en oväntat trevlig bekantskap.

Slutsats: Tänk dig en mix av sämre miniversioner av Pac-Man och Spy Hunter kryddat med lite actionplattforminslag, så får du en uppfattning om hur mångsidigt Ghostbusters är. Inget av delmomenten är tillräckligt bra för att fungera som ett eget spel, men tillsammans bildar de en klart godkänd spökbekämpningssimulator. Och man måste ju uppskatta när en licensspelstillverkare vågar lägga undan standardmallen och istället anstränger sig för att göra något annorlunda.