Dead Angle (SMS)

Format: Sega Master System
Utvecklare: Sega (efter original av Seibu Kaihatsu)
Genre: Shooting gallery
År: 1989

På 80-talet var arkadhallen det självklara valet om man ville spela de tekniskt mest avancerade spelen. De stora pengaslukande arkadmaskinerna var överlägsna hemkonsolerna när det gällde grafik, ljud och ofta även spelupplevelse. Vardagsrumsspelarna blev dock inte förbisedda eftersom speltillverkarna ofta var mer än villiga att smida vidare på sina arkadsuccéer genom att porta dem till de populära 8‑bitskonsolerna. Resultatet blev ofta också riktigt lyckat de gånger då tillverkarna lyckades bevara arkadspelets kärna samtidigt som de anpassade konceptet till hemkonsolernas förutsättningar. Sämre blev det de gånger då tillverkarna utan någon fingertoppskänsla bara pressade ner så mycket som möjligt av de för den tiden högteknologiska arkadmonstrena i de stackars begränsade 8‑bitsmaskinerna. Tyvärr tillhör Segas försök att porta arkadspelet Dead Angle till Master System den senare av dessa två kategorier.

I Segas Master System-version av Seibu Kaihatsus skjutare gäller det, precis som i originalet, att i en sorts blandning mellan första- och tredjepersonsperspektiv styra ett sikte över skärmen och skjuta ihjäl fiender. Målet är (inte helt oväntat) att rädda sin kidnappande flickvän, och vägen dit består av hänsynslös likvidering av hundratals maffiamedlemmar i varierande 30-talsmiljöer. Problemet med spelet är att Sega har behållit originalets stora fiendesprites och fiendeantal, vilket leder till att animationerna är så ryckiga och långsamma att det ofta blir riktigt plågsamt. Dessa hackiga och osmidiga fienderörelser i kombination med den lika hackiga scrollningen leder till att en spelomgång av Dead Angle ibland känns mer som en virtuell simulering av Parkinsons sjukdom än en återgivning av brutala maffiauppgörelser. Känslan som består efter en spelomgång är därför att Sega verkligen borde ha kunnat göra ett så mycket bättre jobb än så här med att anpassa arkadspelet till sin 8‑bitsmaskin.

Egentligen finns det en rad goda incitament till att vilja ta sig till slutet när man väl har börjat spela Dead Angle. Bland annat utstrålar spelet en riktigt skön attityd, som varken känns för krystad eller överdrivet parodisk, och bakgrunderna och karaktärsdesignen lyckas väl med att förmedla en schysst 30-talsgangsterkänsla. Dessutom ligger det hela tiden en spänning i att få se hur nästföljande bana kommer att se ut, då bandesignen är väldigt varierande med alltifrån skumma bakgator till trånga hotellkorridorer. Så om man bara försöker bortse från det irriterade hackandet på skärmen är Dead Angle egentligen ett spel med en riktigt skön stil och känsla som dessutom är fullpackat med hektiska och actionladdade pistoldueller. Tyvärr är det snudd på omöjligt att göra ett sådant bortseende, så skjutandet misslyckas därför för det mesta med att engagera.

Ett annat problem är att spelupplägget med skjutande av hundratals likadana kostymklädda gangstrar blir aningen tjatigt efter ett tag (även om detta knappast är ett problem som Dead Angle är ensamt om inom skjutspelsgenren). Dock bidrar bosstriderna i slutet av varje bana till en viss omväxling med lite mer taktiska inslag. Speciellt slutbosstriden är riktigt spännande då helt plötsligt egenskaper som en stadig hand och is i magen prioriteras framför ett snabbt avtryckarfinger och superreflexer.

Om man tänker efter hade Dead Angle egentligen gjort sig alldeles utmärkt som ett ljuspistolspel. Inlevelsen och underhållningsvärdet hade växt avsevärt om man bara hade haft möjligheten att skjuta gangstrarna med en plastpistol istället för ett trögt sikte som man styr med handkontrollen. Möjligtvis hade det varit svårt att få till scrollningen av skärmen med en ljuspistol (som det är nu scrollar man genom att flytta siktet), men det hade nog inte varit en helt omöjlig uppgift att hitta en lösning på. Nu finns det tyvärr inget sådant ljuspistolstöd, och Dead Angle är dömt till att för alltid bara vara en mindre parentes i Segas omfångsrika katalog av arkadportningar.

Slutsats: Dead Angle är fullt av attityd och gangsterkänsla, men pistolskjutandet har ändå svårt att engagera beroende på smärtsamt ryckiga fiendeanimationer och avsaknaden av en ljuspistol. Arkadoriginalet hade potential till att bli ett riktigt bra Master System-spel, men Sega misslyckades med att anpassa detta original till sin 8‑bitsmaskins förutsättningar vilket resulterar i en onödig besvikelse.