R.C. Pro-Am (NES)

Format: NES
Utvecklare: Rare
Genre: Racing
År: 1988

R.C. Pro-Am tillhör den något udda tv-spelsgenren racing med radiostyrda bilar. Ur ett inlevelseperspektiv är detta ett oväntat genialiskt genreval. För det krävs inte att man har någon överdrivet livlig fantasi för att kunna låtsas att kontrollen i handen är en radiosändare som har kontakt med och styr den lilla bilen på banan. Och plötsligt så behöver man varken ratt, pedaler eller något förstapersonsperspektiv för att kunna känna närvaro och få en realistisk racingupplevelse.

Nu strävar väl i och för sig inte Rares R.C. Pro-Am primärt efter att vara realistiskt med sina vapenförsedda bilar och turbofältsfyllda banor. När man väl är inne i loppen tänker man inte ens precis på att fordonen på skärmen ska föreställa små batteridrivna miniatyrbilar. Men det hindrar inte spelet från att bjuda på hetsig och underhållande bilracing med galet mycket sladd i kurvorna. Man ser bilarna ur ett isometriskt perspektiv och målet är att placera sig bland de tre främsta av fyra i en (oändlig) serie lopp. Utefter banorna kan man plocka upp diverse uppgraderingar till sin bil som bland annat ger högre toppfart och bättre grepp, och det finns alltså även vapen att plocka upp och använda mot motståndarna.

Att lyckas hamna bland de tre främsta är en ganska lugn uppgift till en början, men efter ett tag börjar det bli riktigt tufft att lyckas hålla minst en konkurrent bakom sig. De tre datorstyrda bilarna håller dock för det mesta vad som känns som en rimligt rättvis nivå, vilket bäddar för jämna race med spänning ända in till mållinjen. Men ibland händer det att en av motståndarna plötsligt får spel och ger sig iväg i en helt omöjlig hastighet som ens egen toppfart inte ens är i närheten av. Varför denna funktion finns inprogrammerad är svårt att förstå, då det sannerligen känns orättvist när en av motståndarna susar iväg och vinner på ett så omöjligt sätt.

Då är det tur att ens egen bil också har vissa fördelar jämfört med de datorstyrda, och då syftar jag främst på att man är den enda som kan använda vapen. Vapenarsenalen utgörs av missiler som tillfälligt stoppar bilen framför och bomber som uppnår samma resultat med bilen bakom. Att man är den enda som kan använda dessa vapen ger en välbehövlig fördel i de allt tuffare racen, och det är en ganska skön känsla att lyckas skjuta ner en motståndare i sista kurvan för att precis kunna smita förbi och knipa den sista pallplatsen. Kanske hade spelet klarat sig bra enbart med sin täta och spännande racing, men stridselementet ger bilkörningen ytterligare en dimension som absolut gör loppen ännu mer intressanta och underhållande.

R.C. Pro-Am är gjort i samma speciella grafiska stil som så många andra av de tidiga Rare-spelen. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör denna stil så speciell, men den resulterar iallafall i spel som på något sätt känns lite mognare och lite mindre Nintendo-gulliga jämfört med de flesta andra titlar till konsolen från samma period. Och som sagt är det riktigt underhållande att styra sin lilla radiostyrda bil genom dessa karaktäristiska Rare-miljöer. Även om man kanske saknar funktioner som ett flerspelarläge och ett bestämt mål att sträva efter i spelet, är R.C. Pro-Am en riktig liten fullträff som visar att storleken inte spelar någon som helst roll när det gäller tv-spelsracing.

Slutsats: Många anser att ett racingspel antingen måste vara realistiskt eller underhållande, medan kombinationen är väldigt svår att få till. R.C. Pro-Am tillhör absolut kategorin underhållande, men för den som kräver realism behövs bara att man är utrustad med en liten gnutta fantasi. Hur man än väljer att se på det är iallafall R.C. Pro-Am ett tokroligt bilspel.