Ice Climber (NES)

Format: NES
Utvecklare: Nintendo
Genre: Icke-sidoscrollande plattform
År: 1984
Återsläpp: Game Boy Advance (NES Classics), Wii (Virtual Console)

Av de allra tidigaste spelen som Nintendo utvecklade till sin 8-bitare måste Ice Climber anses vara ett av de mest omfattande och avancerade. Med hela 32 stycken banor som sträcker sig över flertalet skärmar och med möjligheten för två spelare att samarbeta eller tävla uppför de isiga bergsbanorna, låter Ice Climber i alla fall på pappret som ett mycket mer imponerande spel än till exempel Donkey Kong, som endast kunde locka med tre stycken enskärmsbanor i NES-versionen.

Men om man ska vara riktigt ärlig så låter kanske 32 banor lite mer imponerande än vad det egentligen är, eftersom det handlar om 32 mer eller mindre snarlika varianter av samma isberg. Varje bana består av åtta plattformar byggda på höjden plus en bonusnivå, och din uppgift är att styra en eskimå utrustad med en träklubba uppför dessa bergsbanor genom att slå sönder plattformarna med klubban och sedan avancera uppåt genom att hoppa. Klubban kommer även väl till pass när man ska attackera de aggressiva djur som bebor berget, vilka inte alls verkar uppskatta att det kommer bergsbestigare och stör deras fridfulla tillvaro. Eskimåhjältens popularitet hos bergsdjuren förbättras inte heller av att varje bana avslutas med att han hoppar upp och klänger sig fast i den jättefågel som cirkulerar kring bergets topp.

Det nämnda ihjälklubbandet av djur verkar ha varit ett diskuterat ämne på Nintendos kontor när spelet skulle släppas utanför Japan. I det japanska originalet var det nämligen små söta sälar som försökte hindra spelarens framfart och som skulle klubbas ihjäl. Någon gång innan spelet släpptes i Europa insåg dock någon på Nintendo att detta med att klubba ihjäl sälar kanske egentligen inte framstår som så politiskt korrekt och att stora rubriker om den nya sälklubbningssimulatorn som Nintendo försöker lura dina barn att köpa kanske inte var den bästa lanseringsstrategin på en ny marknad för företaget. Därför togs beslutet att byta ut sälarna mot vita lurviga minisnömän, som det tydligen ansågs vara mycket mer humanare att klubba ihjäl.

Både med och utan den mindre fiendejusteringen är Ice Climber ett småkul och utmanande spel som i tvåspelarläget visar sig från sin allra bästa sida med roliga och hetsiga bergsbestigningsdueller. Men man kan dock tycka att spelet har fått en lite väl hög status här i Sverige jämfört med i många andra länder. I Sverige kom Ice Climber nämligen inkluderat när man köpte ett NES i mitten av 80-talet och var därför många svenska spelares första möte med maskinen. Detta har lett till att spelet har fått ett något överförskönat rykte i Sverige av nostalgiska 70-talister som med en lika drömmande som okritisk blick tänker tillbaka på sin barndoms första spelminnen.

Något som dessa nostalgiker ofta väljer att glömma bort är att spelglädjen i Ice Climber begränsas påtagligt av den osmidiga hoppkontrollen. I ett plattformspel utvecklat av Nintendo förväntar man sig en ultratajt kontroll, men om man spelar Ice Climber förstår man att Nintendo behövde lite träning innan de fick till den perfekta Super Mario Bros-kontrollen. Hoppandet i Ice Climber känns nämligen både klumpigt och svårstyrt, och det krävs mycket träning innan man kommer in i, och accepterar, hur styrningen i hoppen fungerar. Speciellt på spelets senare nivåer, där rörliga plattformar kräver precisionshoppning på hög nivå, gör sig kontrollproblematiken särskilt påmind. Och när man ibland efter ett perfekt utfört hopp faller rakt igenom kanten av plattformen, eftersom spelet inte verkar godkänna landningar ur vissa vinklar, växer frustrationen över kontrollen till nya tålamodsutmanande höjder. Sådana programmeringsmissar känns oförlåtliga i ett plattformsspel, där just hoppkontrollen är viktigare än allting annat, och gör att man ofta lämnar en spelomgång av Ice Climber med en något bitter eftersmak.

Slutsats: Ska man sammanfatta Ice Climber med en enda fras skulle ”en något överskattad minisnömansklubbningssimulator med problematisk kontroll men roligt tvåspelarläge” vara en informativ sådan. Visst är det långt ifrån samma plattformsperfektion som i Super Mario Bros som släpptes senare samma år, men Ice Climber var antagligen precis den träning som utvecklarna på Nintendo behövde för att bli de plattformskungar som de senare skulle hyllas som.