Galaga (arkad)

Format: Arkad
Utvecklare: Namco
Genre: Fixed shooter
År: 1981
Återsläpp: Playstation (Namco Museum Vol. 1), Gamecube, Playstation 2, Xbox och PC (Namco Museum 50th Anniversary), Nintendo DS (Namco Museum DS), Playstation Portable (Namco Museum Battle Collection), Wii (Namco Museum Remix), Xbox 360 (Live Arcade)

Rymden verkar ha intresserat och fascinerat spelutvecklare genom alla tider. Speciellt i mediets barndom var rymdspelen klart överrepresenterade på de flesta format, och ända från 1962 och pionjären Spacewar! till det tidiga 80-talets överfyllda arkadmarknad av Space Invaders-kloner verkade det vara mer en regel än undantag att ett spel skulle utspela sig i en galax långt borta. Och visst är ett vapenförsett rymdskepps färd genom fientliga omgivningar ett lika logiskt spelscenario att satsa på som vilket annat som helst. Men man kan ju ändå undra varför inte fler utvecklare vågade satsa på spelkoncept i någon annan fantasieggande miljö än just en becksvart, oändlig rymd.

Taitos Space Invaders från 1978 var spelet som satte ordentlig fart på rymdtrenden. Spelet blev en massiv framgång, och klonerna och kopiorna som följde i dess kölvatten var ofattbart många och ofta också ofattbart lika originalet. Namco lyckades dock vara relativt innovativa när de nästföljande år släppte sitt svar på Taitos jättesuccé. Galaxian, som spelet fick heta, var nämligen en klar utveckling av sin inspirationskälla och förbättrade Space Invaders statiska spelkoncept genom att införa fiender som lämnade den ursprungliga anfallsformationen och angrep spelarens rymdskepp.

När det 1981 var dags för Namco att släppa en uppföljare blev resultatet den gigantiska arkadhallssuccén Galaga. Spelet är liksom Galaxian en så kallad ”fixed shooter”, vilket innebär att allt händelseförlopp är låst till en enda skärm och att varje skärms fiendevåg måste besegras innan man förflyttas vidare till nästa. Spelet går sedan ut på att besegra fiendevåg efter fiendevåg tills alla ens skepp är nerskjutna och man förhoppningsvis har tagit sig in på highscorelistan.

Trots sin begränsade spelmekanik är Galaga en utveckling framåt jämfört med Galaxian. För även om ens skepp fortfarande är låst till endast horisontell förflyttning längst nere på skärmen uppför det sig smidigare än i föregångaren, och framförallt har skeppets skjuthastighet påtagligt förbättrats. Fiendeskaran, som utgörs av gigantiska utomjordsinsekter, har också de utvecklats sedan Galaxian och anfaller nu i mer avancerade formationer. Utöver detta har svårighetsgraden putsats till och känns mer balanserad och rättvis (även om den fortfarande är hög), och bonusbanor har lagts till som ett avbrott från de vanliga fiendevågorna.

En annan ny detalj sedan Galaxian är att det i Galaga finns ett ganska avancerat sätt att fördubbla sin eldkraft på. För att lyckas med detta måste man låta sitt rymdskepp bli uppstrålat av en fiendeinsekt och sedan skjuta ner denna med sitt nya skepp. Om allt går som planerat får man då tillbaka sitt stulna transportmedel, vilket placerar sig bredvid det skepp som man styr längst nere på skärmen. Med hjälp av det nya skeppet kan man sedan skjuta dubbelt så många skott på en gång. Givetvis betyder detta att man även blir dubbelt så stor och enklare att träffa för fienderna, men det är ändå en effektiv metod om man vill komma någonvart i spelet. Och framförallt är det (i avsaknaden av regelrätta power-ups) ett ganska häftigt och ovanligt sätt att uppgradera sitt skepp på.

Problemet med Galaga är att det, precis som alla andra fixed shooters, tillhör en subgenre som idag känns ganska tråkig och förlegad jämfört med lite modernare och mer tempofyllda scrollande shoot-'em-up-spel. Men å andra sidan har spelet åldrats bättre än många av sina konkurrenter från det tidiga 80-talet, och därför kan det med gott samvete rekommenderas till fans av genren (och med lite större tvekan även till alla andra).

Slutsats: Galaga är ett resultat av den nästan ohälsosamma besatthet av rymden, utomjordingar och så kallade fixed shooters som präglade arkadmarknaden runt år 1980. Subgenren känns inte alls lika spännande idag, men bland annat på grund av sin annorlunda uppgraderingsmetod av rymdskeppet lyckas ändå Galaga sticka ut från mängden.