Vigilante (SMS)

Format: Sega Master System
Utvecklare: Sega (efter original av Irem)
Genre: Beat-'em-up
År: 1988

En vigilant är en person som tar lagen i egna händer när lagens vanliga långa arm inte anses räcka till. Det är ofta en ensam hämnare som får sin vilja igenom med hjälp av våld mot personer som anses vara kriminella. Med andra ord är vilken valfri huvudperson som helst från vilket valfritt beat-'em-up-spel som helst en vandrande definitionen av termen vigilant.

Med tanke på detta framstår Irems val att döpa ett arkadspel i genren till just Vigilante som ganska naturligt. Spelet följer nämligen standardformeln ”hjälten X ska rädda flickvännen Y från det rivaliserande gatugänget Z” – alltså samma formel som använts i ungefär alla beat-'em-up-spel som någonsin släppts. Det är Sega själva som har skött konverteringen till Master System, och hur mycket man än anstränger sig är det svårt att sträcka sig längre än att resultatet känns ”sådär”.

Det första intrycket när man sätter sig ner med Vigilante är dock riktigt lovande. Spelet visar prov på hur pass snygga bakgrunder som Master System kan måla upp, och musiken, som tycks ha hämtat inspiration från Commodore 64:ans vågiga sound, är riktigt skön. Precis som genren kräver tar sig hjälten an horder av gängmedlemmar i urbana miljöer med sparkar, slag och tillhyggen (i det här fallet nunchakus), och till en början är det riktigt kul att gatufajtas mot anfallande knivmän, pistolmän och (frusterande) strypare. Problemet är bara att det aldrig känns som om spelet kommer igång på allvar efter denna inledning. Man väntar och väntar, men förutom någon enstaka motorcykelsnubbe är det hela tiden samma knivmän, pistolmän och (alltmer frustrerande) strypare som man slåss mot. Till slut börjar fajtandet gå på tomgång och allting blir bara enformigt.

Och det är när man sitter där och alltmer otåligt väntar på att någonting ska börja hända som man på allvar märker av Vigilantes kanske största problem: kontrollen. Man använder en knapp till slag med händerna, man sparkar med en annan knapp och man hoppar genom att trycka ner bägge dessa knappar samtidigt. Detta leder till att en hoppspark utförs genom att man först trycker ner slagknappen + sparkknappen + styrplattan i den riktning man vill hoppa, följt av att man trycker ner styrplattan en gång till med exakt rätt tajming i luften för att utföra själva sparken. Detta låter kanske invecklat, och det är det också. Ofta slutar det med att det inte blir någon spark överhuvudtaget, utan att man bara, likt en misslyckad kamikazepilot, flyger rakt in i fienden och åker på stryk. För att slippa detta blir det därför enklast att helt enkelt stryka hoppsparken ur sin anfallsrepertoar och begränsa sig till slagsmål på marknivå.

Ytterligare en sak som stör spelupplevelsen i Vigilante är att hjälten är så långsam. I och för sig hör det väl till att beat-'em-up-hjältar rör sig sakta när de avspänt lunkar fram längs de gatugängsbelägrade gatorna. Men tyvärr är hjälten i Vigilante lika långsam när han i stridens hetta ska vända sig om och slåss mot motståndare som attackerar bakifrån. Resultatet blir att han allt som oftast blir knivhuggen i ryggen, för att inte tala om alla gånger han blir angripen bakifrån av de förbannade stryparna (som vid dessa tillfällen lyckas kännas mer frustrerande än någonsin tidigare).

Vigilante varar bara i fem korta banor, och med ett obegränsat antal continues avklaras spelet ganska snabbt. Men trots den begränsade spellängden lyckas Vigilante som sagt ändå bli en ganska enformig spelupplevelse. Förutsättningarna finns där med gatustrider i vackra miljöer, men denna variationsbrist tillsammans med den tröga och klumpiga kontrollen tar bort alltför stort fokus från underhållningen. Vigilante blir därför ett spel som för det mesta inte känns bättre än just ”sådär”.

Slutsats: Vår käre vigilants klumpiga hoppsparkar och tröga tempo i vändningarna överskuggar den potential som finns i Vigilante. Spelet är fint att titta på, men tyvärr tar intresset för själva spelandet slut efter ungefär en och en halv bana.