Ghost House (SMS)

Format: Sega Master System
Utvecklare: Sega
Genre: Plattformsäventyr
År: 1986

Ghost House är ett spel som verkligen lyckas skrämma sin spelare. Inte på grund av de fladdermöss, spöken och mumier som kantrar ens väg genom spökhuset. Inte heller på grund av de mörka korridorerna, de lömska falluckorna eller de gigantiska spindelväven. Inte ens det faktum att självaste greve Dracula ligger och väntar i sin kista på att just du ska dyka upp lyckas framkalla några kalla kårar hos spelaren. Det som är skrämmande med Ghost House är istället hur mördande enformigt spelet är.

Såhär går det nämligen till att spela Ghost House:
1) Gå omkring och slåss mot fiender tills en av dem tappar en nyckel.
2) Hitta och lås upp en av banans fem kistor där Dracula ligger och sover.
3) Besegra Dracula i den efterföljande bosstriden.
4) Upprepa föregående tre steg 29 gånger genom sex i stort sett identiska banor.

Som ni säkert förstår är Ghost House ett spel som verkligen ger termen ”skräckspel” en helt ny innebörd.

Att utforska en hemsökt byggnad för att hitta och besegra den blodtörstande Dracula är ju egentligen en riktigt stabil grund till ett tv-spel, vilket Konamis Castlevania-serie är ett utmärkt bevis på. Men när man en minut in i spelet stöter på den gamle greven för första gången och en och en halv minut in i spelet har besegrat honom för första gången, känns alltihop bara som ett stort antiklimax. Man börjar omedelbart undra vad som nu kommer att ske. Var detta bara en liten aptitretare inför det riktiga mötet med greve Dracula? Kommer han kanske att dyka upp i en ny och mäktigare form längre in i spelet? Eller kommer man att få möta andra klassiska skräckikoner i spökhuset nu när Dracula är besegrad? Tyvärr visar sig samtliga dessa förhoppningar om spelets vidare utveckling vara alldeles för optimistiska. Vad man nyss har upplevt är nämligen hela den kompletta spelidén. Nu ska den bara upprepas 29 gånger till.

Visst känns det lite fel att klaga på någon som har satt sig ner och gjort något okonventionellt inom den ofta obehagligt konservativa spelbranschen. Men en annorlunda idé behöver ju inte vara bra bara för att den är annorlunda. Och det finns faktiskt en anledning till att man brukar placera den stämningsfulla bossfajten mot spelets huvudantagonist sist i ett spel (och inte både först och sist och 28 gånger däremellan).

Eftersom striderna mot Dracula nu tar upp en så pass stor del av spelet är det på sin plats att förklara hur dessa går till: När man låst upp locket till ärkevampyrens viloplats kommer han fram i form av en fladdermus, ackompanjerad av en enkel men samtidigt stämningsfull melodislinga (som faktiskt är den bästa detaljen i hela spelet). Han flyger sedan runt i mer eller mindre oregelbundna mönster och anfaller genom att då och då flyga rakt in i hjälten. Emellanåt förvandlas han till sin traditionella vampyrform och är då större och långsammare och därmed lättare att träffa (antingen med knytnävarna eller med en kniv). Efter ett visst antal träffar kastar han (för stunden) in handduken, och spelaren får ge sig ut på jakt efter nyckeln till nästa kista.

Det är dock inte bara det udda spelupplägget med upprepande av denna bossfajt som är ett problem i Ghost House. Spelet är nämligen fullt av små frustrerande detaljer som fyller ens spelsessioner med irritation. Bland annat är kontrollen långt ifrån den tajtaste i spelhistorien, och när hjälten rör sig framåt ger hans fotsteg ifrån sig en otroligt störande ljudeffekt som i längden får en att föredra att spela med ljudet avstängt. Huset är dessutom fullt av irriterande ”falluckor”, vilket innebär att en till synes solid plattform helt utan några varningstecken egentligen kan vara ett tomt hål. Och vad finns det då kvar att tro på i ett plattformsspel om man inte ens kan lita på marken framför ens fötter?

Slutsats: En stämningsfull bosstrid gör alltid ett spel bättre. Men det blir inte automatsikt 30 gånger bättre bara för att man upprepar denna bosstrid 30 gånger. Enformigheten lyckas effektivt döda spelglädjen och gör Ghost House till en skräckupplevelse som man gott kan klara sig utan.