Double Dribble (NES)

Format: NES
Utvecklare: Konami
Genre: Sport
År: 1987
Återsläpp: Wii (Virtual Console)

När man stänger av basketspelet Double Dribble till NES är det framförallt en speciell minnesbild som har etsat sig fast i ens inre. Jag syftar på mellansekvensen, som spelas upp när man tar ett skott nära motståndarkorgen, på en basketspelare som utför en akrobatisk dunk med ett pixlat publikhav i bakgrunden. Egentligen borde sekvensen bara upplevas som ett störande avbrott mitt under pågående match eftersom den inte tillför något rent speltekniskt och dessutom visuellt inte imponerar alls lika mycket idag som den gjorde för 20 år sedan. Men trots detta lyckas den korta animationen ändå fortfarande göra intryck på spelaren, och framförallt fungerar den som en symbol för den realism och attityd som basketmatcherna i Double Dribble försöker utstråla.

Just ”realism” verkar ha varit ett av de viktigaste ledorden under Konamis utvecklande av Double Dribble. Man märker att företaget, liksom i sina övriga sportspel från samma period som Blades of Steel och Track & Field II, verkligen har ansträngt sig för att få den grafiska stilen att vara så trogen verkligheten som möjligt. Givetvis är det ett omöjligt uppdrag att lyckas skapa en realistisk visuell stil på en 8‑bitsmaskin, men detaljer som att basketspelarnas anatomi till proportionerna är relativt verklighetstrogen ger åtminstone en sorts pseudorealistikt skimmer över spelets utseende.

Ett annat viktigt ledord under utvecklingen verkar alltså ha varit ”attityd”, men dock har detta attitydsökande till viss del spårat ur till en till synes omotiverad jättehyllning av USA och den amerikanska flaggan. Spelet innehåller nämligen en hel del flaggviftande, och i soundtracket ingår till och med en bitpopversion av den amerikanska nationalsången. Visst kan man ställa sig frågande till syftet med denna ohämmade hyllning av USA och dess symboler, men den bidrar iallafall till den speciella känsla som genomsyrar Double Dribble.

Men det viktigaste i en sportsimulator är givetvis att själva spelet i matcherna är underhållande, och ska man vara riktigt ärlig övertygar inte Double Dribble fullt ut på den punkten. Det går nämligen ganska snabbt att komma på vilka passningsstrategier och skottlägen som fungerar och vilka som inte fungerar mot datormotståndet, och när man väl har kommit fram till en fungerande taktik håller man gärna fast vid denna. Resultatet blir att matcherna blir relativt statiska och inte alls lika varierande som i basketspel till modernare konsoler, och efter ett tag blir ens eget anfallsspel så förutsägbart att man knappt behöver tänka medan man spelar. Som tur är fungerar kontrollen tillfredsställande (undantaget vissa problem med passningsspelet) och känns smart utformad i all sin enkelhet. Exempelvis har Konami valt att tilldela passningsknappen och inte skottknappen funktionen att stjäla bollen från motståndarna. På så sätt har de eliminerat risken för oavsiktliga trepoängsförsök från egen planhalva, något som annars kan vara ett stort problem i basketspel där man frenetiskt trycker på skottknappen för att sno åt sig bollen.

Med sina begränsade strategiska möjligheter hade det nog varit svårt att orka ta sig igenom en hel turnering av matcher i Double Dribble. Därför passar det alldeles utmärkt att de enda valmöjligheterna som erbjuds är att spela enstaka matcher på valfri svårighetsnivå mot datormotstånd eller att möta en kompis. Och trots sin enformighet lyckas Double Dribble ändå stundtals bjuda på hyfsad basketunderhållning, mycket tack vare den kaxiga attityden och de charmiga försöken att vara en realistisk sportsimulator. Spelet påminner faktiskt en hel del om redan nämnda Blades of Steel i sin blandning mellan halvrealism och attityd, och även om det inte kommer upp i sin hockeykollegas höga nivå rent spelmässigt är Double Dribble iallafall ytterligare ett exempel på ett Konami-utvecklat sportspel som lyckas sticka ut från mängden.

Slutsats: Med sina spektakulära mellansekvenser, speciella känsla och kaxiga attityd är Double Dribble ett spel som inte passerar förbi utan att lämna intryck hos spelaren. Matcherna är stundtals småunderhållande, men dock har spelet, liksom så många andra sportspel från 8‑bitseran, blivit rejält förbisprunget av senare konsolgenerationers alster inom genren.