Tennis (NES)

Format: NES
Utvecklare: Nintendo
Genre: Sport
År: 1984
Återsläpp: Wii (Virtual Console)

Tennis måste vara något av den ultimata tv-spelsidrotten. Från den första Pong-versionen till den senaste inkarnationen av Virtua Tennis har sporten fascinerat och underhållit generationer av tv-spelare. Genialiteten hos tennis som tv-spelsidrott ligger i att den enkla grundmekaniken (antingen slår du bollen till vänster eller till höger) har en förmåga att locka fram ultrataktiska slagdueller som snabbt utvecklar sig till en sorts hjärnornas kamp, där man på ett schackliknande sätt hela tiden måste förutse motståndarens nästa drag och ligga steget före. Det finns få spelmoment som är så tillfredställande som när man lurar sin motståndare i ett tennisspel att gå åt fel håll och istället retsamt lägger bollen i hörnet där han/hon stod från början.

Nintendos allra första försök att utveckla ett tennisspel, Tennis till NES, lyckas tyvärr inte riktigt med att inbjuda till några sådana taktiska slagdueller, mest på grund av att det inte finns något riktigt vettigt sätt att bestämma slagriktningen på. Schackdragstennis kräver nämligen att man på ett enkelt sätt kan styra bollens riktning med hjälp av ett styrkors eller en styrspak. Men i Tennis, liksom i Nintendos Wii Sports tennisdel, bestäms slagriktningen istället av hur man tajmar bollträffen, vilket är en mycket mer oexakt och nyckfull kontrollmetod som inte alls fungerar lika smidigt som styrkorsstyrning hade gjort.

Men innan man helt ger upp hoppet om Tennis ska man ha klart för sig att det finns ett hyfsat sportspel någonstans där bortom den svårbemästrade kontrollen. Grunderna är egentligen väldigt enkla (man slår en vanlig forehand/backhand med A-knappen och lobbar med B-knappen), och man kan, till skillnad från i Wii Sports, styra sin karaktär över banan. Även om man till en början mest springer omkring som en yr höna lär man sig efter ett tag var det är bäst att positionera sig inför slagen och ungefär var det är troligast att ens slag kommer att landa. När man väl har arbetat upp sin tajming och sin positionering uppstår det emellanåt riktigt hyfsade slagdueller, och man kan till och med utveckla ett effektivt serve-volleyspel om man föredrar att avgöra bollarna snabbt.

Utseende- och ljudmässigt erbjuder inte Tennis någon överdrivet storslagen upplevelse. Ljudeffekterna under matcherna är av Pong-karaktär med ett blipp när den ena spelaren träffar bollen och ett blopp när den andra gör det. Designen är enkel och tydlig, om än något detaljfattig, och allt man egentligen får är en tennisbana, spelarna, lite publik samt en domare. Om man tittar efter noga ser man att det är den alltid lika exponeringskåte Mario som sitter i domarstolen och upplyser om bollen är inne eller ute (han berättar även om bollen går i nät, vilket är en upplysning som väl får placeras i kategorin ”överflödig information för den oblinda spelaren”).

Det finns ingen möjlighet att möta en kompis i Tennis (vilket precis som kontrollproblematiken tar bort mycket av den potential som spelet har som spelglädjespridare), men däremot ges möjligheten att spela dubbel tillsammans med en kompis mot datorstyrda dubbelpar. Det finns fem olika svårighetsnivåer att välja mellan, och på nivå fem väntar riktigt hårda matcher i ett mördande bolltempo. Det är absolut i detta dubbelläge som Tennis är som allra mest underhållande, så om man bara lyckas få en kompis att orka lära sig bemästra kontrollen finns det trots allt en del tennisglädje att hämta i spelet. 

Slutsats: Tennis är egentligen inte ett dåligt tennisspel, och dubbelmatcherna är stundtals riktigt underhållande, men problemet är bara att det finns så många tennisspel som är så mycket bättre och att den ultimata tv-spelsidrotten helt enkelt kan vara så mycket mer ultimat än så här. Att man inte kan styra slagriktningen med hjälp av styrkorset är synd och leder till att man förlorar den taktiska dimension i slagduellerna som normalt brukar göra tv-spelstennis så underhållande.