Shinobi (SMS)

Format: Sega Master System
Utvecklare: Sega
Genre: Actionplattform
År: 1988

Joe Musashi är inte någon vanlig ninja. För det första heter han Joe, ett förnamn som inte precis skriker nunchakusvingande lönnmördare. För det andra struntar han totalt i två av de absolut viktigaste ninjareglerna genom att springa omkring helt omaskerad och dessutom inte dra sig för att använda skjutvapen. Men låt dig inte luras av vare sig hans förnamn eller hans svårigheter att hålla sig inom normen – Joe Musashi, hjälten i Segas Shinobi, är en av de hårdaste ninjorna som någonsin har satt sin fot i en pixlad spelvärld.

För det absolut viktigaste i ett ninjaspel måste ju vara att huvudrollsinnehavaren är trovärdig i rollen som smygande stenhård ninja. Och även om Joe Musashi kanske inte är den smidigaste utövaren av sitt yrke lyckas han ändå förmedla en fullgod ninjakänsla till spelaren när han hoppar mellan hustaken och lönnmördar fiender innan de ens hunnit förstå vad som håller på att hända. Om någon skulle tvivla på Joe Musashis hårdhet så ska man ha i åtanke att han har tagit på sig uppgiften att ensam besegra en ond terroristliga samtidigt som han passar på att rädda en massa kidnappade barn. För att lyckas med detta tar han sig an en lång rad terroristhantlangare på en enmansturné där ingen går säker från hans kaststjärnor, svärd och handeldvapen. 

Striderna utspelar sig på en rad banor i varierande miljöer, och många av banorna är uppdelade i två plan som man kan skifta mellan genom ett jätteninjahopp. Att man på detta sätt kan välja mellan att antingen slåss på marken eller på hustaken ger en komplexitet till de annars linjära banorna som leder till en ännu intensivare spelupplevelse. Även om miljöerna är varierande är de tyvärr väldigt ojämnt designade, och vissa banor ser ganska tråkiga ut med få detaljer och färger. Karaktärsdesignen är dock helt okej, både när det gäller Joe Musashi själv och hans blivande offer.

De stackars kidnappade barnen finns utplacerade längs banorna och ger power-ups i form av till exempel större livmätare och bättre vapen om man räddar dem. Vissa av barnen leder till en bonusbana som går ut på att i ett förstapersonsperspektiv träffa attackerande gröna ninjor med kaststjärnor innan de lyckas komma för nära och anfalla. Överlever man belönas man med ninjamagi som sedan går att använda på de vanliga banorna. Dessa bonusbanor är riktigt snygga och fungerar som ett kul litet avbrott från det vanliga ninjahoppandet.

Om det viktigaste i ett ninjaspel är att hjälten är stenhård är det näst viktigaste att spelet håller en brutalt hög svårighetsnivå. Inte heller på den avdelningen gör Shinobi någon besviken. Den enda chans man har att avancera i spelet är att plugga in fiendernas placeringar och rörelsemönster för att sedan kunna attackera innan man blir attackerad själv. Om man dör förlorar man alla uppgraderingar som man samlat på sig under spelandets gång och blir därmed otroligt svag och sårbar, så om man överhuvudtaget ska ha någon chans att komma till slutet måste man i stort sett spela helt perfekt utan att förlora ett enda liv. På senare banor blir detta riktigt svårt, och det krävs att man sitter inne med en diger repertoar av svordomar för att man inte ska tröttna på sina egna förbannelser över ninjor och ninjaspelsutvecklare när man gång på gång får stirra in i game over-skärmen.

Men även om man emellanåt blir riktigt frustrerad är det ändå nästan helt omöjligt att inte omgående ge sig på ett nytt försök att få till den perfekta spelomgången. Och lyckas man med detta får man äran att ta del av det historiska ögonblick som de kortaste eftertexterna genom tiderna väl måste anses vara.

Slutsats: Huvudpersonen kanske inte håller sig inom ninjanormen, men Shinobi håller sig iallafall inom ninjaspelsnormen med en hög svårighetsnivå och en skön ninjakänsla. Det här är en riktigt bra och actionfylld spelupplevelse som inte skäms i konkurrensen med de allra bästa ninjaspelen.