Popeye (NES)

Format: NES
Utvecklare: Nintendo
Genre: Icke-sidoscrollande plattform
År: 1983

Vad gör man om man har en halvdan spelidé som man vill tjäna oförtjänt mycket pengar på? Jo, man snappar upp en valfri superhjältelicens, slänger in hjälten i fråga i spelet och lutar sig sedan bekvämt tillbaka medan pengarna rullar in. Nintendo var inne på detta spår när de 1982 ville göra ett arkadspel som skulle tilltala den breda massan. De vände sig mot den amerikanska marknaden för att pejla in vilken tecknad hjälte som för tillfället var populärast bland kidsen. Slutresultatet var lika självklart som det var förutsägbart, företagets nästa spel skulle handla om... Karl-Alfred??

Om valet av hjälte hjälpte Nintendo att tjäna mer pengar på sitt spel är väl tveksamt. Med tanke på NES-portningens skrala popularitet i jämförelse med de två arkadkonverteringar som det släpptes samtidigt som i Japan (Donkey Kong och Donkey Kong Jr) får man väl anta att en gammal serie om en spenatätande, piprökande sjöman inte är det mest framgångsrika licensavtalet i spelhistorien. Föga överraskande, om man har någon som helst kännedom om den tecknade serien, går Popeye ut på att Karl-Alfred ska rädda sin fästmö Olivia medan den onde Brutus försöker stoppa hans framfart. Oliva irrar omkring på enskärmsbanornas översta plattform och sprider föremål omkring sig (hjärtan, noter och bokstäver), medan spelarens uppgift är att styra Karl-Alfred så att han kan samla upp dessa föremål. När man väl har lyckats få tag på ett bestämt antal av dessa förs man vidare till nästa bana.

Föremålssamlandet hade inte varit någon speciellt svår uppgift om det inte hade varit för att Brutus också springer omkring på banorna och på de mest elaka (men anmärkningsvärt kreativa) sätt försöker hindra Karl-Alfred. Han kastar flaskor, han gör hoppande uppercuts och han utför till och med dödsföraktande magdykningar i sin desperation att få behålla Olivia för sig själv. Det smartaste man kan göra som spelare är att hålla sig så långt borta från Brutus som möjligt. Men om man dopar Karl-Alfred med spenatpower-upen kan man under en begränsad tid knocka Brutus av spelskärmen, och den jagade blir då för ett kort ögonblick den jagande i bästa Pac-Man-stil.

Popeye är ett spel som verkligen doftar tidigt 80-tal. Grafiken är väldigt tekniskt begränsad, spelmekaniken är ytterst enkel (man kan inte ens hoppa) och framförallt är spelet löjligt kort. Tre banor är allt som erbjuds, och när dessa är avklarade loopar spelet om till bana ett igen. Visserligen blir det lite variation eftersom svårighetsgraden höjs efter hand, men det låga antalet banor är absolut spelets största brist. Meningen är naturligtvis att man ska se Popeye som en arkadaktig highscoreutmaning (vilket ju inte är så underligt med tanke på spelets ursprung) och att man ska varva spelet gång på gång i sin jakt på nya poängrekord. I mitt tycke gör sig dock spelet bäst i kortare spelsessioner eftersom det annars blir alldeles för upprepande.

Trots sina uppenbara begränsningar är Popeye fortfarande charmigt och fullt spelbart i all sin enkelhet. Man kommer omedelbart in i spelidén, styrningen är helt okej (även om det såklart hade varit trevligt att kunna hoppa) och den uppmärksamma spelnörden kan ju alltid roa sig med att försöka hitta de ljudeffekter som spelet har gemensamt med sitt releasesyskon Donkey Kong. Om spelet bara hade haft lite fler banor och kanske också ett samarbetsläge för två spelare hade det här kunnat vara en riktig liten höjdare.

Slutsats: Spelföretag världen över har genom årtiondena spottat ur sig enorma mängder licensspel. Popeye var ett av de första, och det är absolut inte ett av de sämsta. Även om man kanske inte kan påstå att spelvärdet höjs av att det är just Karl-Alfred som springer omkring och samlar föremål, är Popeye trots allt en trevlig bekantskap som är godkänt underhållande i mindre portioner (eller större om man är en highscorejunkie). Spelet kommer dock inte riktigt upp i samma klass som många av Nintendos övriga arkadkonverteringar.