Donkey Kong (NES)

Format: NES
Utvecklare: Nintendo
Genre: Icke-sidoscrollande plattform
År: 1983
Återsläpp: NES (Donkey Kong Classics), Game Boy Advance (NES Classics), Wii (Virtual Console)

Högst upp på den stora byggställningen står en kvinna i rosa klänning. Hon har blivit kidnappad av en ond gorilla och väntar nu på att bli räddad av den handlingskraftige manlige hjälten. Hon heter Pauline och är ett klassiskt exempel på den typiska kvinnliga tv-spelskaraktären från mediets barndom. Hon är nämligen det initiativlösa räddningsobjektet som likt en trofé står och väntar på att bli nerplockad av hjälten.

Efter att Samus Aran klev in i rampljuset med Metroid-spelen har denna tv-spelskvinnoroll utvecklats något med flera exempel på starka handlingskraftiga hjältinnor. Men tv-spelskvinnan har också förändrats på ett annat sätt genom 3D-teknikens utveckling i och med det orealistiska kroppsideal (med gigantiska polygonsilikonbröst och trådsmala midjor) som har vuxit fram tack vare dreglande gubbsjuka spelutvecklare. Ett kroppsideal som har lett till att kvinnornas roll i tv-spel ”utvecklats” från räddningsobjekt till bara objekt. Och paradoxalt nog har alltså 3D-teknikens utveckling lyckats odla fram tv-spelskaraktärer som i många fall är plattare än någonsin.

Vad 80-talets spelutvecklare hade gjort med dagens teknik kan man bara spekulera i, men att karaktärerna i Donkey Kong ser platta och orealistiska ut beror iallafall mest på att de är uppbyggda av ett mindre antal grovkorniga pixlar. Det är alltså pixelhögen Mario, eller Jumpman som han hette i arkadoriginalet, som är spelets hjälte och som ska försöka rädda sin flickvän Pauline från kidnapparen Donkey Kong (en annan tv-spelsstereotyp: den fula, elaka, icke-mänskliga bossen). Den mer än lite King Kong-inspirerade jätteapan har klättrat upp på en hög byggnad med sitt kidnappningsoffer och gör sitt allra bästa för att stoppa Marios räddningsförsök genom tunnkastande och andra elakheter.

Spelet sträcker sig över tre korta banor som loopas om och om igen med ökande svårighetsgrad. På de två första banorna är målet att ta sig upp till toppen genom att hoppa och klättra på stegar mellan plattformarna, medan man på den tredje banan ska rasera byggställningen som Donkey Kong står på genom att plocka bort muttrarna som håller denna uppe. Damen i rosa klänning har lämnat rosa föremål efter sig längs banorna som man kan plocka upp för bonuspoäng. Det finns även en hammare att plocka upp som gör det möjligt att för en kort stund slå sönder tunnor och andra attackerande föremål.

Man brukar kalla Donkey Kong för det första plattformsspelet, och med tanke på bristen på förlagor inom genren är det inte så konstigt att kontrollen känns aningen begränsad, även om tunnhoppandet för det mesta ändå fungerar fullt acceptabelt. Mario, som under sina glansdagar i Super Mario Bros-serien skulle bli känd som en hoppkung, visar också viss brist på plattformserfarenhet när han dör av hopp från för höga höjder. (I senare tiders 3D-spel har han som bekant återigen börjat få liknande problem då hans numera gamla och slitna kropp på nytt tar skada av för höga fall.)

Spelvärdet i så pass korta arkadkonverteringar som Donkey Kong kan man diskutera, och ett underbetyg i hållbarhet är ofrånkomligt i ett spel som går att varva på typ tre minuter. Och med sitt låga antal banor är detta såklart inget spel som man sitter och spelar i timtal, men om man har en 20 minuter över fungerar Donkey Kong som ett klart godkänt tidsfördriv att plocka fram och varva några gånger.

Slutsats: På 80-talet var Donkey Kong ett spel som var med och definierade såväl plattformsgenren som räddningsobjektifieringen av tv-spelskvinnan. Idag är Donkey Kong ett hyfsat roande litet spel, om man bara tillfälligt kan blunda för de uppenbara stereotyperna i karaktärsgalleriet (vilket är en god egenskap om man vill kunna uppskatta tv-spelsmediet överhuvudtaget). Det håller kanske inte för timmar av intensivt spelande, men i kortare sessioner fungerar det absolut som godkänd arkadplattformsunderhållning.