Slalom (NES)

Format: NES
Utvecklare: Rare
Genre: Sport
År: 1987

När Nintendo släppte sitt första tennisspel fick det heta Tennis. Deras första golfspel fick heta Golf och deras första hockeyspel fick föga överraskande namnet Ice Hockey. I analogi med detta är det lätt att tro att det är en simulation av den populära vintersporten slalom som Rares Nintendoutgivna NES-spel Slalom erbjuder. Sanningen är dock lite mer komplicerad än så. Skidbackarna i spelet visar sig nämligen innehålla en mängd udda ingredienser som väcker funderingar kring vilken sport det egentligen är man sitter och spelar. Här följer några av mina egna teorier:

1. Med tanke på att skidåkaren man styr konstant står i fartställning och kommer upp i hastigheter över 150 km/h kan man tänka sig att det snarare handlar om störtlopp än slalom.

2. Att man inte är ensam i backen utan måste dela pisten med ett gäng andra åkare talar för att det kan röra sig om den något ovanliga utförsåkningsgrenen skicross (en teori som dock faller på att den grenen knappast var uppfunnen när Slalom släpptes 1987).

3. Alla gupp som finns utplacerade på banan och som man kan utföra trick på för bonuspoäng påminner en hel del om grenen puckelpist.

4. Att en massa barn far omkring på kälkar fram och tillbaka i backen talar för att det bara handlar om en galen skidåkare som gett sig ut på en vansinnesfärd nerför världens brantaste barnbacke tillsammans med sina lika galna skidvänner, utan att visa någon som helst hänsyn mot de stackars försvarslösa ungarna.

Men det finns faktiskt ytterligare en teori som först kanske låter aningen befängd men som egentligen är hur logisk som helst: Slalom är egentligen ett bilspel lurigt förklätt till utförsåkningssimulator. För om man bara byter ut baksidan av skidåkaren mot baksidan av en bil och den snöiga pisten mot en asfalterad racingbana så har man ett typexempel på ett bilspel med bakifrånperspektiv i samma skola som Outrun och Rad Racer. Det finns en hastighetsmätare, man kan ”gasa” och bromsa, man slirar i svängarna – ja, med undantag för puckelhoppen är spelmekaniken som hämtad från vilket racingspel i nämnda skola som helst.

Oavsett vilken skidgren (eller bilsport) det nu handlar om så går Slalom iallafall ut på att inom en bestämd tidsgräns ta sig i mål i en rad skidbackar. På vägen måste man undvika diverse hinder såsom granar, snögubbar och de redan nämnda skidkonkurrenterna och kälkbarnen. Kör man in i något kraschar man och förlorar dyrbar tid. Pucklarna i banan går som sagt att utföra trick på, men detta är inte lika spännande som det låter eftersom det bara finns ett trick att välja mellan.

Mycket mer än så händer inte i Slalom. När man efter bara några banor inser att man redan har sett allt som erbjuds börjar intresset svalna ungefär lika snabbt som svårighetsgraden skjuter i höjden. Och det gör den inte på något roligt och utmanande bara-en-gång-till-så-går-det-nog-sätt, utan mer på ett elakt och orättvist sådant. En stor anledning till att det blir så svårt är att hindren ofta dyker upp alldeles för sent för att man ska ha någon chans att reagera. Även om de snabbt uppdykande hindren visserligen skapar något som kan liknas vid en fartkänsla leder de mer till frustration över att man hela tiden far i backen än till att man sitter och njuter av hastigheten.

Som ni säkert förstår är detta inte Rares stoltaste ögonblick som spelutvecklare. Det negativa intrycket förstärks dessutom av de grå och detaljfattiga omgivningarna och den tröttsamma bakgrundslåten. Rare ska ha extrapoäng för att ha vågat simulera en oväntad sportgenre (vilken den nu än må vara), men slutprodukten underhåller tyvärr inte mer än högst några banor.

Slutsats: Idén att göra en galen utförsåkningssimulator är inte dålig, men problemet med Slalom är bara att man tröttnar så snabbt. Och om man nu hade en stabil spelmotor till ett bilspel – varför använde man den då inte till just ett sådant? För det känns ju lite mer spännande att bränna gummi i en vrålande racingbil än att kryssa mellan granar och kälkar på ett par skidor.

R.C. Pro-Am (NES)

Format: NES
Utvecklare: Rare
Genre: Racing
År: 1988

R.C. Pro-Am tillhör den något udda tv-spelsgenren racing med radiostyrda bilar. Ur ett inlevelseperspektiv är detta ett oväntat genialiskt genreval. För det krävs inte att man har någon överdrivet livlig fantasi för att kunna låtsas att kontrollen i handen är en radiosändare som har kontakt med och styr den lilla bilen på banan. Och plötsligt så behöver man varken ratt, pedaler eller något förstapersonsperspektiv för att kunna känna närvaro och få en realistisk racingupplevelse.

Nu strävar väl i och för sig inte Rares R.C. Pro-Am primärt efter att vara realistiskt med sina vapenförsedda bilar och turbofältsfyllda banor. När man väl är inne i loppen tänker man inte ens precis på att fordonen på skärmen ska föreställa små batteridrivna miniatyrbilar. Men det hindrar inte spelet från att bjuda på hetsig och underhållande bilracing med galet mycket sladd i kurvorna. Man ser bilarna ur ett isometriskt perspektiv och målet är att placera sig bland de tre främsta av fyra i en (oändlig) serie lopp. Utefter banorna kan man plocka upp diverse uppgraderingar till sin bil som bland annat ger högre toppfart och bättre grepp, och det finns alltså även vapen att plocka upp och använda mot motståndarna.

Att lyckas hamna bland de tre främsta är en ganska lugn uppgift till en början, men efter ett tag börjar det bli riktigt tufft att lyckas hålla minst en konkurrent bakom sig. De tre datorstyrda bilarna håller dock för det mesta vad som känns som en rimligt rättvis nivå, vilket bäddar för jämna race med spänning ända in till mållinjen. Men ibland händer det att en av motståndarna plötsligt får spel och ger sig iväg i en helt omöjlig hastighet som ens egen toppfart inte ens är i närheten av. Varför denna funktion finns inprogrammerad är svårt att förstå, då det sannerligen känns orättvist när en av motståndarna susar iväg och vinner på ett så omöjligt sätt.

Då är det tur att ens egen bil också har vissa fördelar jämfört med de datorstyrda, och då syftar jag främst på att man är den enda som kan använda vapen. Vapenarsenalen utgörs av missiler som tillfälligt stoppar bilen framför och bomber som uppnår samma resultat med bilen bakom. Att man är den enda som kan använda dessa vapen ger en välbehövlig fördel i de allt tuffare racen, och det är en ganska skön känsla att lyckas skjuta ner en motståndare i sista kurvan för att precis kunna smita förbi och knipa den sista pallplatsen. Kanske hade spelet klarat sig bra enbart med sin täta och spännande racing, men stridselementet ger bilkörningen ytterligare en dimension som absolut gör loppen ännu mer intressanta och underhållande.

R.C. Pro-Am är gjort i samma speciella grafiska stil som så många andra av de tidiga Rare-spelen. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör denna stil så speciell, men den resulterar iallafall i spel som på något sätt känns lite mognare och lite mindre Nintendo-gulliga jämfört med de flesta andra titlar till konsolen från samma period. Och som sagt är det riktigt underhållande att styra sin lilla radiostyrda bil genom dessa karaktäristiska Rare-miljöer. Även om man kanske saknar funktioner som ett flerspelarläge och ett bestämt mål att sträva efter i spelet, är R.C. Pro-Am en riktig liten fullträff som visar att storleken inte spelar någon som helst roll när det gäller tv-spelsracing.

Slutsats: Många anser att ett racingspel antingen måste vara realistiskt eller underhållande, medan kombinationen är väldigt svår att få till. R.C. Pro-Am tillhör absolut kategorin underhållande, men för den som kräver realism behövs bara att man är utrustad med en liten gnutta fantasi. Hur man än väljer att se på det är iallafall R.C. Pro-Am ett tokroligt bilspel.