Super Mario Land (GB)

Format: Game Boy
Utvecklare: Nintendo
Genre: Plattform
År: 1989

När man sätter sig ner och spelar Super Mario Land till Game Boy för första gången slås man av hur annorlunda spelet känns jämfört med andra plattformspel med Mario i huvudrollen. Och då menar jag inte den uppenbara skillnaden att de sedvanliga färgsprakande fantasilandskapen är utbytta mot en monokrom spelvärld inklämd på en 2,6-tumsskärm. Jag menar istället detaljer som att Svampriket är ersatt av det mystiska Sarasaland, att Marios ärkenemesis Bowser är utbytt mot en elak utomjording vid namn Tatanga, att det är prinsessan Daisy och inte Peach som har blivit kidnappad, att musiken känns annorlunda, att stora delar av fiendeskaran är utbytt och att det introduceras spelmoment som varken förr eller senare har förekommit i ett Mario-spel.

Den annorlunda känslan i Marios Game Boy-debut är kanske inte så överraskande om man har i åtanke att det är den legendariska Metroid-duon Gunpei Yokoi och Hirokazu Tanaka som har producerat respektive komponerat musiken till spelet. Men trots de annorlunda inslagen är det ändå tydligt att dessa herrar har tagit Super Mario Bros-arvet på allvar, och själva grunden i plattformsäventyret är därför för det mesta sig lik. Och det är just detta faktum att man för det mesta känner igen sig som gör överraskningsmomentet så mycket större när väl något nytt och oväntat dyker upp. Som till exempel när man helt plötsligt står på kanten av en avsats och stirrar ner på ett golv fyllt av dödliga metalltaggar och förstår att det enda sättet att ta sig över är att rida på de stora stenbumlingar som studsar fram och tillbaka över taggavgrunden. Eller när man inser att spelets sista bana utspelar sig i luften med Mario i ett flygplan och att plattformshoppandet helt plötsligt blivit utbytt mot självscrollande shoot-'em-up-skjutning.

Yokoi och de övriga utvecklarna ställdes inför en rad kluriga problem under skapandet av Super Mario Land på grund av hårdvarans uppenbara begränsningar. Exempelvis var de tvungna att finna en lösning på hur de skulle anpassa spelets perspektiv till maskinens lilla lågupplösta skärm. Genom åren har många plattformsspelutvecklare valt lösningen att zooma in kring spelets huvudkaraktär för att denna inte ska bli alldeles för liten, med följden att man inte kan se särskilt mycket av karaktärens direkta omgivning. I Super Mario Land valde man en annan lösning och behöll ungefär samma perspektiv som i den ursprungliga Super Mario Bros-serien, med resultatet att man får en god överblick över Marios närmaste omgivning och kan planera sin framfart mycket bättre än i många andra bärbara plattformsspel. Dock innebär Marios och hans fienders ringa storlek att precisionshoppningen tar skada, vilket känns ovant i ett Mario-spel. Men för det mesta fungerar trots allt plattformshoppandet tillfredsställande, och bandesignen i stort känns lika genial som vanligt.

Tyvärr får man inte chansen att njuta av detta plattformshoppande särskilt länge eftersom Super Mario Land är ett oväntat kort spel. Efter endast tolv banor börjar eftertexterna rulla, vilket innebär att spelet är mindre än hälften så stort som det första Super Mario Bros och inte ens en sjundedel av Super Mario Bros 3:s storlek. Antagligen beror spelets banbrist på att Super Mario Land var ett av de första Game Boy-spelen och att utvecklarna inte hade hunnit lära sig att utnyttja det begränsade minnesutrymmet ännu. Dock finns det en hel del kluriga passager som man måste ta sig förbi innan den avslutande flygbanans bosstrid mot Tatanga, så även om spelet är kort är Marios debutäventyr till Game Boy hela tiden en väldigt intensiv spelupplevelse.

Slutsats: Med lika delar trygg konservatism som fantasifullt nyskapande visar Super Mario Land att Mario kan glänsa även på en färglös miniskärm utan inbyggd belysning. Gunpei Yokoi vågade ta Mario utanför gränserna, men återvände hela tiden snabbt tillbaka så att det inte blir för otryggt för spelaren. Super Mario Land är möjligen lite för kort, men det är ack så underhållande så länge det varar.

Tetris (GB)

Format: Game Boy
Utvecklare: Nintendo (efter original av Aleksej Pajitnov)
Genre: Pussel
År: 1989

Det finns egentligen inte så mycket att säga om fenomenet Tetris som inte redan har sagts. Alla känner till att spelidén, som går ut på att stapla block i olika former så att de bildar horisontella rader, är genialiskt enkel och nästan farligt beroendeframkallande. De flesta vet också att pusselspelets skapare, ryssen Aleksej Pajitnov, inte lyckades säkra de ordentliga rättigheterna till sitt spelkoncept och var nära att inte tjäna en rubel på sin världsuccé. Det är också vida känt att flitigt Tetris-spelande kan resultera i ett syndrom som yttrar sig i att man mentalt försöker stapla och sortera saker och ting i sin fysiska omgivning, precis som om de vore Tetris-block.

Game Boy-versionen av Tetris måste vara den mest kända som någonsin har gjorts. Spelet ingick när man köpte Nintendos lilla gråa tegelsten och var en stor anledning till att maskinen blev en så ofattbart stor succé. Game Boy-versionen var också många spelares introduktion till varumärket Tetris och lyckades få många som normalt inte var intresserade av tv-spel att få upp ögonen för mediet. Man kan till och med säga att Nintendos vågade beslut att satsa på Tetris istället för Super Mario Land som medföljande spel till konsolen var ett tidigt lyckat försök från speljätten att locka till sig casualpubliken – och början på den nuvarande företagsstrategin där icke-gamers helt plötsligt har utvecklats till den primära konsumentmålgruppen.

Om man jämför Tetris till Game Boy med senare års inkarnationer av spelet står det ganska snabbt klart att det här en standardversion av spelkonceptet, utan några som helst försök till experimentella utsvävningar. Det är de sju välkända typerna av block, uppbyggda av fyra klossar var, som man ska passa ihop med varandra, och spelets huvudläge är det klassiska maratonläget utan slut där man helt enkelt spelar tills man inte orkar längre eller får game over. Man ska dock inte se det som något negativt att allting är av standardkaraktär. Tetris-konceptet är så pass genialiskt i sig självt att det inte behövs någon krystad utvidgning av grundidén, med annorlunda blockkonstruktioner eller en uppochnervänd spelplan, för att det här ändå ska vara en högtidsstund för pusselspelsfantasten.

Det ultimata pusselspelet plus en bärbar spelmaskin var alltså en storsuccé på 90-talet och känns fortfarande som en oslagbar kombination. Tetris är nämligen det perfekta spelet att plocka fram på bussen eller på tåget eller någon annanstans när man har lite tid över. Har man inte lust att maratonpussla finns det ett andra spelläge, som går ut på att bilda 25 stycken rader på en valfri hastighetsnivå innan spelplanen blir fylld. Det finns även ett tvåspelarläge som man kan utnyttja om man råkar ha en spelsugen kompis med ett gammalt Game Boy och ett exemplar av spelet samt en länkkabel i närheten.

25-raders- och tvåspelarläget i all ära, men Tetris hjärta hittar man trots allt i evighetsjakterna på poängrekord i maratonläget. Och det är när man sitter koncentrerad i dessa rekordjakter som man ibland hamnar i det transliknande tillstånd då det känns som om blocken staplar sig av sig själva utan att man egentligen behöver tänka. Ett tillstånd där synförmågan och fingertopparna samarbetar med varandra utan att några onödiga signaler behöver passera hjärnan. Ett tillstånd som, om man tänker efter, nog egentligen inte låter särskilt sunt alls. I vilket fall som helst är det ett fascinerande fenomen som säkerligen är ett första varningstecken på ett svårbotligt Tetris-beroende.

Slutsats: Det är svårt att misslyckas med ett Tetris-spel, och denna version har precis de grundläggande ingredienser som behövs för att lyckas (sju olika sorters block och en spelplan där man kan stapla dem). Spela tills du hamnar i trans, fortsätt spela tills du utvecklar ett beroende, och om du slutar spela innan saker i din omgivning börjar förvandlas till Tetris-block så har du slutat för tidigt!